Nicolina Dreamy

                               Photo source

 

Jag har knappt orden att skriva nu men jag känner att jag måste skriva, för att det brukar vara något som lindrar när jag känner att något känns jobbigt, tungt eller ledsamt. Men även något som kan förstärka glädje jag redan känner och det är ju underbart och få mer av den känslan. Men just vill jag skriva för att jag känner mig så otroligt ledsen och meningen jag upprepar i mitt huvud om och om igen är "det är så orättivst, det är så orättvist".

 

För det är var det är, det är orättvist. Jag har under en längre tid testat på alla möjliga mediciner sen jag fick min ADD och har varit bered att ge upp många gånger, men även innan dess testat massa andra mediciner när min diagnos inte var fasställd, och inget har någonsin hjälpt mig. Jag har inte gillat medicin, jag har undvikit det så mycket jag kunnat. För att det har alltid bara gett mig biverkningar och fått mig att må sämre. Men sen en liten tid tillbaka har jag äntligen hittat en medicin som hjälper mig något enormt i flera delar av livet. Jag känner mig mer som mig själv, har mer energi, är gladare, lättare och vara den sociala person jag tycker att jag är, lättare att koncentera mig m.m. Och jag är så glad över att kunna fungera bättre även om allt inte har löst sig med medicinen, så har det ändå påverkar min livskvalite positivt.

 

I allt kaos som är och har varit nu i mitt liv, är medicin något som hållt mig uppe och fått mig att orka lite mer precis som alla andra, och slippa vara den som aldrig riktigt kan välja när man behöver sin energi. Ni som tänker att det är okej att fungera på sin egen nivå, ni har tyvärr fel. I dagens samhälle, och med det krav som ställs och ja gu vet allt. Så finns inte den möjligheten riktigt, inte alla gånger. Och ska man inte ha rätt och välja precis dom vägarna i livet och inte begränsas av samhället. Ja då behöver något annat ändras, och då har medicinen varit något som hjälpt otroligt mycket för mig.

 

Nu är det snart jullov och jag kan få möjlighet att varva ner  och åka till min familj i Thailand, så även om de kommer bli en del pluggande så har jag sett fram emot att vila med. För det behöver alla efter en intensiv period. Vila för mig, är inte att sitta och ta det lungt. Det är att göra saker, men att få tid att göra saker man vill göra som man annars inte hinner. Att få andas i mellan sakerna, ta tid på sig att göra saker, äta i lugn och ro och inte stressa. Men att få uppleva och hitta på saker. Och för att kunna göra det så behövs energin. Den energin som jag så många gånger har dåligt av, Den energin som inte alltid går riktigt att styra, tills nu. Tills jag började med min nuvarande medicin Metamina. 

 

MEN problemet är till Thailand får jag inte ta med min medicin Metamina, så det kommer förmodligen behöva innebära att trappa ner min medicin och vara utan den dessa två veckor där. Det är kanske inte lätt och förstå varför det skulle vara en så stor grej att inte få ha sin medicin i 2 veckor. Men när man börjat med något som förändrat så mycket till det bättre. När man slipper den ständiga torktumlaren i huvudet av tankar, kan sortera och välja ut tankar, koncetera sig bättre och inte behöver hoppas på att man ska ha energi utan att istället ha mer jämn energi och ork hela tiden. Då känner man sig rätt förstörd, maktlös och fruktansvärt ledsen när man kommer tvingas vara utan det som förbättrat ens liv till det bättre. Som sagt det gör inte allt, men det har gjort så mycket mer än jag kunnat tro om en medicin. Säger den som aldrig riktigt trott på de med mediciner i full grad..

 

Nicolina