En månad sedan vi sa att det var bäst så här..
En månad sedan vi sa till varandra att det var tvunget att bli så här. Man pratar ofta om förtvivlan och sorgen när man blir lämnad, eller tyngden som känns när man själv lämar någon. Men man pratar sällan om det när båda måste vara realistiska och inse att det inte går. Att trots att man är för jädra envis, måste inse att nu är de nog dags att ge upp, fast man inte vill. En månad sedan jag såg ditt ansikte, en månad sedan jag kramade dig. En månad som både kännts som en hel evighet som släpat sig förbi, samtidigt som det känns som så mycket passerat och hänt. Saker rullar fort framåt i mitt liv nu. Det har varit mycket sorg, mycket tomhet men samtidigt inte så mycket tid att riktigt känna efter. För livet har kallat, det har kört på i 180. Inte riktigt hunnit känna efter, kanske tur det. En klasskamrat sa för några dagar sedan, du ser ut att må bättre nu. Vad svarar man på det? jag kunde inte riktigt säga vad jag kände där och då för allt snurrade så fort.
Men här och nu vid min nya orangea datorsekräter med ljuset från jordgloben kan jag säga att det är tungt, det är fortfarande tungt och andas. Men jag försöker påminna mig om dina ord, om att det måste bli så här. Jag vet det med. Men så är jag ju envis som synden och ger nästan aldrig upp. Så det tar ett tag för mig att acceptera att det måste bli så här. Måste vara så här. så jag skriver, skriver, skrivandet som alltid finns nära & lindrar den sorg jag känner en aning. Och jag försöker hitta lyckan i att du fortfarande bara är ett ett sms bort.
Kärlek,
