Nicolina Dreamy - När jag fick besked om att jag har ADD

Leva med ADD - Självutveckling

När jag fick besked om att jag har ADD

Augusti 12, 2014 12:20

Efter en uppväxt som varit kantat av en konstant känsla att man var annorlunda, att inte riktigt passa in, plus en massor av besök hos kuratorer, psykologer och försöka må bättre. Enorm hjälp hemifrån för att få ihop allt plugg, och envishet om att det bara måste gå. En ständigt trytande energi och ett helt kaoartat sovrum. Glömma och tappa bort saker ständigt, allt från nycklar till allt man kan tänka sig. Och att så ofta känna sig så värdelös för att man försöker så mycket men alltid känna att man inte riktigt når ända fram. Visst det var en otrolig lättnad att äntligen få veta att jag har ADD. Jag satt där hos psykologen och tänkte att han måste säga att jag har det, för vad är det annars med mig? det måste vara något annars är jag knäpp. För det finns inget värre än att känna att man ger och försöker allt man har men så ofta misslyckas i situationer då andra tycker det är så enkelt. Eller bara säger till en, det är ju bara att säga att man ska göra det och göra det. Men varför kunde inte jag säga till mig själv att jag skulle göra saker och sen få det gjort. Varför gick det ibland men alltför ofta gick det inte alls?

Det var som en stor sten som föll ifrån mina axlar, jag kände mig otroligt lättad. Jag började söka ännu mer än tidigare efter att få veta mer om ADD. Jag läste bloggar, artiklar, såg videos ja allt jag kunde hitta. Det var dock många gånger svårt. Det pratades ofta om ADHD och hyperaktivitet, något jag har väldigt lite av eftersom jag har ADD och istället är mer hypoaktiv än hyperaktiv. Man pratade mycket om den enorma kraften och energin hyperaktiviteten ger men som jag inte alls har på det sättet.

Men efter ett tag kom sorgen och ilskan. Jag började känna mig arg på varför ingen upptäckt det tidigare. Efter alla de besök hos kuratorer, psykologer, KBT grupp, DBT grupp och allt jag varit på att inte någon nån gång kunde upptäckt det. Istället ställdes andra diagnoser, jag fick gå program och testa mediciner, visst jag lärde mig otroligt mycket men jag hade kvar känslan. Känslan av att inte känna sig fullständig, att något inte var helt rätt. Sorgen över att så mycket jobbigt, svårt och tungt jag gått igenom i livet som jag kanske kunde sluppit eller åtminstone varit lättare.

Sen kom acceptansen, att acceptera att det här är jag. Att jag har ADD. Upptäcka det bitar som är bra med det och att inse. Att det är en del av mig. Och jag har inget som helst intresse av att vara någon annan än mig själv.

Det är fortfarande en resa och lära sig att leva med ADD. Leva med något jag egentligen haft hela mitt liv.

Jag tänker på min ADD varje dag, ofta. det är svårt och släppa. Och de i min närhet får stå ut med att höra mycket om det, för det är fortfarande mycket frågor som rör sig i huvudet. Men jag har också på kort tid lärt mig mer, mer om mig själv. Mer om min ADD. Och upptäckt att jag är inte ensam i det här, utan det finns fler som tänker, känner, tycker och gör liknanade saker som jag. Men jag vill även poängtera att man är ju även sin egen person, så alla med ADD eller ADHD är ju inte exakt likadana. Det kan vara något som är bra och komma ihåg när du som inte har det träffar någon som har ADD eller ADHD, att man inte dömmer eller sätter en i någon mall.

Det finns så mycket mer och skriva och berätta, men det får hinnas med i fler inlägg framöver.

Kärlek,

AD(H)D - ADD - ADHD - bli diagnostiserad - efter diagnosen - leva med ADD