Nicolina Dreamy

 

I know that our communication didn't always work out right
I know all that so well, but I also do know this:
Calleth you, cometh I
And that's just how it is, and how it's always been
It's where my reason stops and something else comes in
And I know it doesn't make sense, but still
Calleth you, cometh I
That's how it is...

 

För några dagar sedan kraschade min värld. Även om jag länge vetat att det förmodligen skulle bli så, så vill jag inte tro på det. Och det är väl så det är när man älskar någon och speciellt då man blir älskad tillbaka, men ibland är det inte tillräckligt i alla fall. När jag verkligen känner den där speciella känslan, är riktigt kär då vägrar jag ge upp, och gör precis allt för den jag älskar, för den är sådan jag är.  Nu går jag som inne i en dimma,  känner mig helt utanför världen, jag är i min egen värld. Väldigt bortkopplad från allt annat. Orken finns inte där, energin har tackat för sig själv och gått på semester. Allt går i slowmotion och jag försöker bara ta mig framåt just nu. Försöker vara glad för det minsta lilla jag kan hitta mitt i all den sorg jag känner.

 

Försöker låta mig själv sörja. Men det är svårt och ge sig tiden, när allt annat runt omkring än snurrar fort och vill att man ska fortsätta med i karusellen. In i stressen och framåt framåt framåt.

 

Jag har massa idéer med blogg inlägg, men varken orken eller tiden. Men jag hoppas att ni få som följer bloggen vill stanna kvar. För denna blogg är en pärla jag vill vårda, ge näring och få den växa. Växa ihop med alla mina idéer och framför allt få dela med mig av en hel del erfarenheter som jag tror skulle kunna hjälpa många.