Det där med att dra alla över samma kam
Jag blir inte förbannad så lätt, men något som gjorde mig riktigt förbannad igår var krönikan jag stötte på som Linda Skugge hade skrivit "Jobbkrisen är en bluff" "Linda Skugge: Värst är ungdomarna som är för ”fina” för riktigt arbete". Det finns så otroligt mycket att säga emot detta påstående. Framför allt tycker jag verkligen att det är att dra alla ungdomar över samma kam. Alla är inte som du påstår Linda Skugge, de finns ungdomar som inte gör annat än att söka jobb, man äter sover och söker jobb men får inget. Varför? för det finns fler parametrar i det med att söka jobb än att bara söka allt.
Det vet jag själv, för att jag har varit där. Jag har tidigare i mitt liv tagit sådant som du kallar skit jobb då på de ökända och omskrivna Ölands djurpark, ett jobb med dåliga vilkor & lön. För att jag så gärna velat ha ett jobb. Ett jobb jag inte bara hade en sommar utan två. Jag har även sutit i positionen att söka långt över hundra jobb, sökt i flera månader tills jag till slut fick ett jobb. Och då ofta fått svar om att man inte varit kvalificerad för jobbet, men försökt och sökt i alla fall. Sökt precis allt jag kunnat söka, och även de jobben som jag inte varit kvalificerad för. Både sökt jobb i person på stan, över nätet och ringt till precis alla jobb jag kunnat. Så bara för att många står utan jobb betyder det inte att man inte försöker. Det borde ju faktiskt vara A för effort, att man försöker och försöker tills det går.
För alla jobb kan inte ungdomarna söka, för dom har inte erfarenheterna för att få jobben. Ex. alla städ jobb går inte att få, för dom vill även dom anställa folk med erfarenhet av städ, och då kanske det inte räcker med att städat hemma hos sig själv eller mamma och pappa. Eller som servitrist jobb, som jag själv fösökt söka. Där vill dom helst ha någon som jobbat med det innan, eller åtminstone studerat det. Och trots att jag jobbat inom "resturang" på ölands djurpark dög det inte.
Sen finns det de med att alla inte har det drivet, för alla är vi olika. Med det drivet menar jag inte att dom inte söker eller försöker. Utan det att man kanske inte är van vid jobb marknaden. Inte van vid att framhäva sig själv och säga att man är värd jobbet. Utan man försöker så gott man kan. Man kanske inte heller har ordets förmåga i skrift, och trots att man skickar iväg hur mycket CV/personliga brev kanske man inte når fram. Likadant det med att alla inte har samma verbala förmåga att prata till sig ett jobb så som du verkar ha.
Vi kan också ta diskusionen om psykisk ohälsa ute bland ungdomar, som inte pratas om tillräckligt mycket. Säg till någon med psykisk ohälsa att dom är lata för att dom inte söker alla jobb. Dom kanske inte kan ta alla jobb! hur gärna dom än vill. Dom kanske bara kan söka vissa jobb dom klarar av. Är dom lata för det då?
Jag har pratat en del om detta med min mamma som tidigare jobbat som jobbcoach och träffat flera olika typer av människor i olika åldrar. Och visst det finns en del som stämmer in på det du beskriver, men är det bara ungdomar som är så? nej! det finns äldre som också är lata och för fina i kanten för så kallade "skit jobben". Och det finns även väldigt många ungdomar som söker precis allt. Personer som gått till ex Mcdonalds och fått ett riktigt otrevligt bemötande, bara för att man inte är rapp i käften utan försiktigt men så gärna vill ha ett jobb.
Alla är vi olika, och har olika förutsättningar. Det betyder inte att man inte försöker eller är för fin i kanten för att ta ett jobb det finns så mycket mer parameterar. Jag skulle kunna skriva så mycket mer om detta. Med egna erfarenheter och med andra vänners och bekantars historier om jobb sökande, med att söka allt men att få kämpa i flera månader och kanske få ett jobb. Så dra inte alla över samma kam!
